Böckernas mässa, del 2

Tåget gled fram genom ett landskap mittemellan sommar och tidig höst. Vid destinationen väntade Bokmässan. Mitt på sträckan drog det ihop och himlen täcktes av gråa moln.

Några Loka och koppar kaffe senare rullade vi åter i sol, som ett gott omen, förbi de branta klipporna och sjöarna norr om Göteborg. Längs enstaka vattendrag, i mjuka kurvor och i kanten på strandlinjerna. Efter en stund spridd villabebyggelse, sedan Floda och så tätnande industribebyggelse, vägar och bostadsområden. Vi var på väg in i Göteborg.

Jag hade inte sålt en enda bok på tåget men var ändå försiktigt förväntansfull inför mötet med det intellektuella Sveriges årliga ritual, med kändisar, förlag, författare, bibliotekarier, bokhandelskedjor och all slags litteratur. Dessutom några extremister som gett Bokmässan så mycket gratisreklam, om nu all press är bra press.

Vi stod på trottoaren utanför Göteborgs central och såg blåa spårvagnar och människor som rörde sig i helt andra energier än de som Stockholm vibrerar av. På andra sidan gatan och spåren låg Järntorget i gassande sol. Till vänster syntes Petter Stordalens pampiga design- och lyxhotell i det anrika gamla posthuset, Clarion Hotel Post.

Med väskorna efter oss kryssade vi mellan skyndande Göteborgare och precis som i Stockholm påmindes man om den större verkligheten, genom närvaron av tiggare och luggslitna existenser. På andra sidan torget stannade spårvagnarna vid sina stationer och skylten på Hotell Radisson Blu skymtade på en fasad.

I eftermiddagssolen nådde temperaturen sommarvärme vid bänken invid väggen på Pressbyråkiosken. Utanför entrén satt en tiggande kvinna, hon tackade när en färgad man slängde till henne pengar. Jag vaktade på vårt bagage och B var så pigg att det var hon som inhandlade frukt och kaffe.

B ville att jag skulle sitta med ansiktet mot solen för att få färg och vi blev sittande i ett par timmar. Ur våra munnar flöt en dialog som handlade om livet medan spårvagnarna korsade torget mitt framför våra näsor. Bakom min rygg pratades det på ett öststats språk, om det var rumänska vet jag inte, men det kändes som man befann sig långt bort och inte i närheten av Göta Älv på den svenska västkusten. Det som skvallrade om att vi var i Sverige, var i så fall just Pressbyrån. Så kändes det för en Stockholmare.

Fortfarande var det en semester och mässan fanns bara i bakhuvudet.

Vi checkade in, och njöt av komforten. Viktigast och intensivast var den magiska kärleken som var så närvarande och jag kände mig väldigt priviligerad. Förmodligen mer så än någon gång under livet. Kände tacksamhet för så mycket.

Nästa dag väntade mässan, och där skulle man försöka vara någon och presentera en bok bland tusentals andra. Vi somnade båda två utan en tanke på vad som väntade. Det kändes mer som vi var på smekmånad och mycket, mycket yngre.