Böckernas mässa, del 4

Högmässan är mitt namn på den svenska drömfabrikens årliga spektakel. För här hittar man verkligen böcker på hög. Det är den moderna senkapitalistiska yttringen av den tradition som i Sverige började med runstenen.

Rökstenen brukar betraktas som början på den svenska litteraturhistorien. Under århundradena har litteraturen utvecklats via de medeltida landskapslagarna och religiös litteratur på latin. På 1500-talet kom den svenska bibelöversättningen. I övrigt förekom konstprosa, sakprosa, poesi, hyllningsdikter och andlig litteratur. Under frihetstid och gustaviansk tid kom Tryckfrihetsförodningen. Gustav III inrättade Svenska Akademien som går mot sin egen högtid på året, presentationen av årets Nobelpris i litteratur. Kellgren och Anna Maria Lenngren är namn som man vagt drar sig till minnes. Innan det var dags för romanens genombrott på 1830-talet inträffade den diffust avgränsade romantiken och Carl Jonas Love Almqvist gav ut, Det går an. Över realism, naturalism till Verner von Heidenstam, nittiotalet och fin de siècle.

Idag är mässan en etablerad del av det svenska kulturlivet och det årliga huvudnumret vad gäller bokmässor. Större är bättre ur den synpunkten att det är bekvämt, alla aktörer av betydelse är på plats men för en sån som mig är det mycket oväsen, alldeles för mycket människor och inte lätt att mingla eftersom jag inte känner en massa människor i branschen.

Den första dagens lunch tillsammans med B som anslutit var den trevligaste. Vi fick en lugn stund omgivna av äldre kvinnliga bibliotekarier som man småningom kom i samspråk med och kunde imponera på genom att presentera sin debutbok för. De skulle omedelbart se till att deras egna bibliotek införskaffade boken. B och jag åt massor med grönsaker och sedan lite av laxrätten som serverades. Bubbelvatten en masse gick åt. Efteråt blev det kaffe och för ovanlighetens skull också kaka. Sedan var det dags att ta rulltrappan ned igen och ge sig ut på den stora marknaden.

Mest utbyte fick jag av mina skrivande kollegor på Calidris Förlag, ingen nämnd och ingen glömd, företrädarna för förlaget, min redaktör Katarina Wastamäki och så fick jag motta några gliringar av min skrivarcoach Leffe Grimwalker som ångade förbi, ivrigt minglande med en viss Björn.

Under en rundvandring då B diskuterade islam med ett gäng shiamuslimer företrädda bland annat av en ung sympatisk man som pluggade till läkare i Danmark, gick jag runt och försökte hitta strategiska platser där jag kunde göra nedslag, göra intryck, och plantera exemplar av boken. Ett uppdrag som för övrigt misslyckades kapitalt eftersom jag inte hittade de ”rätta” intressanta människorna. Däremot träffade jag en skrivande distansbekant, Håkan Lindgren. Vi hade ett bra samtal i Hois monter där han och en journalist som skrivit ett slags kriminalroman satt och väntade på den anstormande massan av författarfans, i väntan på vinminglet som skulle bryta ut lite senare.

Medan jag gick runt exponerade jag självklart boken, så att ingen skulle undgå en subliminal exponering för omslaget, vilket jag hoppas kommer att visa sig i en aldrig sinande ström av inköp.  :)

En stor del av tiden stod jag i gången utanför Calidris monter och fångade upp människor som jag presenterade boken för. På det viset gjorde jag ett ganska stort antal trevliga bekantskaper och jag skaffade mig kanske en och annan trogen fan.

Visst såg man kändisar: Jan Guillou, Anni Drougge, Marthina Haag, Björn Hellström, Alex Schulman, Leif GW, David Batra, Klas Östergren, Andreas Cervenka, Torsten Flinck och inte minst småtjejernas idol Kissy som jag hälsade på och hade ett kort samtal med.

Klas Östergren intervjuades och pratade om ljudboken och att skriva radioföljetong, det var matnyttigt. David Batra intervjuades och fick prata om sin nya bok och han var som vanligt rolig, boken är också av det humoristiska slaget. Han har samlat på ”intressanta” exempel på lokaltidningsjournalistik. Det hela var njutbart med en Loka i handen ståendes strax utanför publikområdet.

På samma scen stod Guillou och orerade om sin senaste bok i 1900-tals serien, det var däremot doserande och tröttsamt, tyvärr, eftersom jag normalt gillar hans stridbarhet även om jag inte alltid håller med honom.

Efter att ha tagit ett hastigt farväl i montern på lördag eftermiddag satte sig B och jag i en taxi till hotellet och sen gick vi rakt över Järntorget till centralen. Det blev en sista kaffe i mugg på stationen innan vi med inköpt färdkost, trasslade oss ombord X2000. Nu var det inte privatföretaget som skötte operationen, utan SJ, så trasslet började omedelbart …

Eder Jan