Betaläsare och det kritiska tänkandet

"En betaläsare är någon som går med på att se över ett manuskript vad gäller stavning, grammatik, karakterisering och kontinuitet. Till skillnad från en riktig redaktör, är en betaläsare typiskt obetald, och han eller hon ser arbetet i ett mycket preliminärt tillstånd. Många författare gillar att använda denna metod för att förbättra kvaliteten innan de gör slutredigeringen. Betaläsare brukar tackas av författaren i boken, som ett erkännande för tiden och energin de investerat i projektet.

Termen är lånad från programvaruindustrin, som använder "beta" för att beskriva en ofullkomlig release."


Betaläsare är något varje författare behöver. Läsare som bistår med en kritisk blick. Personer som inte läser bara för sitt nöjes skull, utan för att leta brister.

Visst kan man låtsas att allt man producerar är fullgånget. Att man är ett gudabenådat geni. Att manuset man arbetar med artar sig till något fantastiskt. Just i det läget är det förmodligen dags att skaffa sig sin/-a betaläsare, om man inte har det sedan tidigare. Och det är högst sannolikt att man behöver hjälp med att komma ned på jorden.

Enligt min erfarenhet är det mindre vanligt att författaren drabbas av hybris än den förödande självkritiken. Ett tillstånd som hos mången skrivhågad leder till det välkända fenomenet skrivkramp.

Och trots det behövs mer kritik.


Untitled Design 6jpg


Skribenten måste våga släppa taget och låta texten möta verkligheten hos betaläsaren. Låta denne bedöma intrig, dramaturgi, karaktärer och annat. Och hur medveten man än är om behovet, är det alltid med bävan man inväntar reaktionen.

Till sist är det ändå författaren som ska vara tacksam! Trots de ofrånkomliga invändningarna är betaläsaren någon man är ett stort tack skyldig. Faktiskt oavsett vad de har att säga och under förutsättning att de tagit sin uppgift på allvar, men det märker man snabbt.

För all återkoppling är värdefull, vare sig den är positiv eller negativ. Som författare har man ju makt att välja vad man vill ta till sig.

Men att blunda för all kritik är att hämma sin egen utveckling.

Själv har jag en eller två betaläsare. Säkert skulle det inte skada med några till men just nu känner jag mig nöjd med sakernas tillstånd. Jag vet vad de jag har går för och förstår deras synpunkter.

Jag tycker det är jobbigt att öppna upp för alltför många innan manuset är klart. Ju längre arbetet kommit och ju mer fullgången texten är desto lättare är det. Och småningom känner man att historien är beredd att ”möta världen”.

Min betaläsare med stort B har just fått första delen av nya manuset och det ska bli väldigt intressant att få hennes feedback och … samtidigt känns det nervöst. Vad ska hon tycka? Håller det? Egentligen helt irrationellt och jag borde som sagt bara vara tacksam.

Det är självklart att man vill få höra vad som är bra någon gång och det bör man också få. Beröm är viktigt men den ska vara befogad och inte bara till för att återupprätta författarens skadeskjutna självförtroende.

Inte konstigt att det är känsligt med kritik i dessa sammanhang. Så är det på livets alla arenor. Och det är som alltid en konst både att ge och att ta emot kritik.

Det grundläggande är att kunna skilja på sak och person, kan man tycka. Men en författare använder hela sin person vare sig det handlar om poesi, en roman eller en thriller. Därför får man kanske ha viss förståelse för deras känslighet.

Konst och kreativt skapande är intimt sammanbundet med det kritiska tänkandet. Bägge komponenterna behövs för att skapa spänningsfältet där allt från det enfaldiga/dåliga till det raffinerade/superba lever och utspelar sig.

Många gånger är man faktiskt sin egen största kritiker och det frestar på. Det kan säkert alla som skriver hålla med om. Och ändå behövs alltså dessa betaläsare? Ja det gör de sannerligen.

Att skriva är verkligen ingen syssla för nervklena. Det är en bergochdalbana för de allra flesta och har man en otillräcklig tro på sig själv så går det bara inte. Då slår man bara knut på sig och blir olycklig. Ett grundvillkor är att man förmår konfronteras med både sin egen och andras kritiska synpunkter.

Författaren måste vara som en höjdhoppare. Lägga ribban tillräckligt högt från början och ständigt sträva efter att höja den. Slutar man göra det är det lika bra att lägga pennan på hyllan, om uttrycket tillåts.

Författaren måste acceptera att sysselsättningen mest innebär hårt arbete även om stunderna då den riktiga flowen tar över också finns. Utan dem skulle vi säkert ägna oss åt annat. Men det går alltid att förbättra ett manus. Varenda scen ska mjölkas på allt den har.

Att författa tar tid. Det innehåller så många olika moment och skrivprocessen är därför med rätta omgiven av mystik. Självklart spelar det roll vilken typ av text vi pratar om. Somt är lättare att få ned på pränt än annat.

Det cirkulerar en massa tekniker som ska effektivisera skrivprocessen. Det har jag inget emot. Men ju mer den komponenten tillåts spela in, desto mindre har vi att göra med det som jag kallar konst, eller i det här fallet litteratur. Industriellt producerade texter är helt enkelt inte min grej, oavsett hur kompetent hopkomna de är.

Somliga saker måste få leva inom en för att mogna. Ligga som en köttbit i en marinad och suga åt sig ur ens medvetna och omedvetna innan de kan födas fram. Precis som ett kvalitetsvin måste lagras för att bli perfekt.

Att inte låta sig nöja med det som är halvbra är en förutsättning för att bli duktig. Det fina kan säkert mejslas ut mer och det spännande kan bli direkt ångestframkallande. Frågan är alltid om man är beredd att göra den där extra investeringen av arbete. 

Är det bara beröm man är ute efter då är det inte en betaläsare man behöver utan en hejarklack.


Vi hörs allesammans!

Jan