Därför ska jag (inte) sluta skriva!

Jag tycker rubriken är lämplig så här någorlunda i början av året. Det kan vara på sin plats att göra en genomgång med sig själv för att utröna om man förlorat förståndet som dragit igång ett författarskap i övre medelåldern. Värdera om det är det man ska lägga tid och energi på. Hur platsar det i förhållande till allt annat man kan göra med sitt liv?

Frågan är alltså: finns det anledning att fortsätta med det för en tidigare opublicerad person storslagna projektet man förelagt sig? I mitt fall, att skriva en serie spänningsböcker omfattande minst fem delar.

Som några av er vet skriver jag på uppföljaren till ”Och eld föll från himlen” som var första delen i serien om den svenska militära underrättelseofficeren och operatören Jost Härjfeldt. Boken släpptes i september -16. Protagonisten och hjälten är en man med en bakgrund höljd i dimma. Inte ens han själv har full insikt om sitt tidiga liv, men han har börjat lägga pusslet och fortsätter att göra det samtidigt som han tar sig an hot mot rikets säkerhet.

Del 2 heter tillsvidare ”Dödsrikets gud”. En ruggig titel. Men ska det bli något gäller det att inte hålla igen. Återstår att se om jag kommer på något ännu ”värre” eller mer fantasieggande. Vi får se.

Åter till min personliga kalkyl. Allt man gör har en upp- och en nedsida.

Nedsidan

1 Att skriva är sannolikt ett av världens minst lönsamma arbeten. Man kan snarast se det som en rejäl kostnad.

2 Det finns redan otroligt många bra böcker och det kommer ständigt nya = sannolikheten att få många läsare är mycket liten.

3 Arbetet är mycket krävande. Det är en kvalificerad verksamhet som kräver ett betydande mått av kunskaper, helst talang och rikligt med kreativitet.

4 Skrivandet tar mycket tid.

5 Det finns ett oändligt antal misstag man kan göra sig skyldig till som författare.

6 Att få förlagskontrakt är mycket svårt.

7 Konkurrensen är mördande.

8 Författande är en mycket ensam syssla.

9 Skrivandet uppskattas inte otvetydigt ens av de närmaste.

10 Som författare kan man inte ens räkna med att bli läst i den närmaste kretsen.

11 I allra värsta fall är det ingen annan som kommer att läsa det man skrivit … :)

12 De flesta av det fåtal som läser kommer att ha mer eller mindre välgrundade invändningar, något man får vara beredd att vara tacksam för eftersom återkoppling/feedback/recensioner är den språngbräda man kan ta spjärn emot för att bli bättre.

Ja, sådär kan man hålla på. Utan vidare skulle jag kunna rada upp flera tiotals ytterligare anledningar till att jag borde ”lägga pennan på hyllan”. Men ändå, det finns väl en uppsida?

Uppsidan

Innan jag presenterar mina punkter vill jag kasta in en brasklapp. Nåja, brasklapp och brasklapp. Egentligen är det väl en hel bok. ”Att leva och att skriva”. Nu får jag lägga band på mig så texten inte svämmar över alla bräddar.

Först slår det mig att vi lever i ett samhälle där yrkeslivet är specialiserat. De flesta av oss har en mycket avgränsad uppgift där vi ingår som pusselbitar i stora organisationer och ytterst hela samhällsorganismen. Där lever vi alla våra liv i vårt eget ”stuprör” med skygglappar för ögonen. Min förutfattade mening är att många nutidsmänniskor ofta har svårigheter att uppfatta yrkeslivet som meningsfullt på en djupare allmänmänsklig nivå. En ynnest som bara förunnas de som är ytterst framgångsrika vetenskapare, entreprenörer eller talangfulla konstnärer. I den grad dagens sjukvård tillåter tror jag att många som arbetar i människovårdande yrken kan uppleva den här kvalitéen, åtminstonde tills de blir utbrända.

Genomsnittsmänniskan får nog anstränga sig många gånger för att se det meningsfulla med sina arbetsuppgifter. Frihetsgraden är inte stor. Utrymme för egna initiativ borde finnas men gör det nog oftast inte. Inflytandet över arbetssituationen och sättet den egna avdelningen eller arbetsplatsen löser en speciell uppgift är liten.

Följden är att vi nutidsmänniskor åtminstone här i Sverige är materiellt tillfredsställda men ytterst få av oss får tillfälle att använda mer än en mycket begränsad del av den egna kapaciteten. I en sekulär tid, avgränsade från naturen och där andligheten för de flesta spelar en undanskymd roll kan vi förverkliga oss på många grundläggande nivåer men det riktiga självförverkligandet saknas. Det är där skrivandet kommer in. Särskilt när man är en kreativ och kulturintresserad person.

Enligt Maslow har ingen någonsin nått den absoluta toppen av sin behovs-pyramid. Vi kan alla sträva efter det och vissa kan till och med komma nära, men ingen har uppnått full självaktualisering. Ett fullständigt självförverkligande innebär en total förståelse för vem du är, en känsla av fullständighet, att vara den bästa personen du kan vara. Att uppnå detta mål är att sluta leva, för vad finns kvar att sträva efter om du har lärt dig allt om dig själv, om du har upplevt allt du kan, och om det inte finns något sätt kvar för att växa emotionellt, intellektuellt eller andligt?

Nu har min brasklapp vuxit och jag tror att jag är något på spåren.

Dessutom vill jag tillägga: livet är en paradox. Fullständigt meningslöst och oändligt betydelsefullt. Och det är vi själva som måste skapa meningen i vårt liv.

1 Jag kan bara vittna om min egen upplevelse. Att skriva är att leva, det är vanebildande och känns oftast oändligt meningsfullt (trots alla punkter som har med ”nedsidan” att göra).

2 Jag har haft förmånen att arbeta som läkare. Det är ett yrke som i högsta grad kan anses som meningsfullt och det är också så jag upplevt det. Men tyvärr är det en begränsad medicinsk och humanitär del av min personlighet som fått komma till uttryck. Nästan ingenting av min entreprenörspersonlighet, eller innovativa och visionära del har kommit till användning.

3 Att därför på grunder som emanerar ur mitt omedvetna skriva spänningslitteratur om en militär underrättelseofficer och operatör med en dunkel bakgrund utgör därför en del av den ultimata meningen med livet. (Om det inte är totalt irrationellt och meningslöst förstås.)

4 Som läkare har jag haft förmånen att få hjälpa människor i nöd. Men spåren av mitt arbete syns inte. Någonstans vill jag se något fysiskt påtagligt spår av mina idéer. På engelska skulle jag säga: ”I like seeing tangible results.” En bok, eller ännu hellre fem böcker på en bokhylla är något påtagligt. (Även om de är borta om hundra år kanske mina barn och barnbarn kommer att ha några av farfars böcker hemma.)

Sedan återstår att se om någon läser dem och slutligen också uppskattar dem!

Slutsats: jag tänker fortsätta med mitt hopplösa och meningslösa arbete att skriva.