"Dödsrikets gud"

Nu gör jag ett avsteg, eller inte. I ärlighetens namn har jag annonserat en uppföljare till "Och eld föll från himlen" och planen är fortfarande att skriva fem böcker om Jost Härjfeldt.

Livet är skört och det har hänt saker i tillvaron som påverkar skrivandet. Därför är jag mån om att hålla tidsperspektivet för andra boken diffust. Men trots i det närmaste total skrivpaus efter första har jag en period smugit med små steg i arbetet med nästa del. Småningom inser man att projektet faktiskt är på god väg.

"Dödsrikets gud" är den välgrundade men preliminära titeln, när det hårda arbetet på Sektionen går vidare.

Nu tänkte jag bjuda på ett par smakprov. Inte många författare som gör det, eller hur? Observera att det är arbetsmaterial och inga definitiva versioner.

Den första scenen tänker jag mig som prolog. För er därute som är Jost-fans publicerar jag också en tidig scen där vi möter honom. Självklart väntar nya ärenden på att någon ska hantera dem.


TJUGOTRE ÅR TIDIGARE
SÖDRA STOCKHOLM, 12 JUNI 1984 KLOCKAN 08.48

Mannen i den nyinköpta Ford Sierran var kärnfysiker i ett statligt projekt omgärdat med sekretess. Han var på väg till arbetsplatsen där han tjänstgjort periodvis sedan 1964 och vars verksamhet avslutats 10 år tidigare. Det var främst den omständigheten som gjorde att hans livsglädje inte var direkt otyglad. Inte det motsatta heller. Snarare omgavs han av en aura som stämde med en dedikerad akademikers och statstjänstemans. Även om han var en lågmäld person brukade de flesta känna av den subtila karisma mannen besatt. Forskaren hade fattat ett avgörande beslut men det skulle inte resultera i något konkret förrän till hösten.

På passagerarsidans golv stod en tung, NMT-mobil, en förmån arbetsgivaren ordnat med. Ur bilradion strömmade Gyllene Tider. Hans ekonomi var stabil men begränsad, statens kaka var säker men inte särskilt stor. Skattetrycket plattade till plånboken ytterligare. Trots detta hade mellanskillnaden betalats kontant när fysikern bytt sin tre år gamla bil.

Pingsten var över och vädret fint. Semestern hägrade. I det Kalla krigets Europa funderade forskaren på ett besök i öst. Resorna hade alltid varit en viktig ingrediens i tillvaron särskilt på senare år. Tankarna gick mot att köra genom DDR och vidare ned till Kroatien. Östtyskland var kommunismens skyltfönster mot väst men landet var ohjälpligt efter och för honom mest känt för sin ökända säkerhetspolis, Stasi. Det skulle säkert vara intressant att uppleva stämningarna och lyssna på de instängda människornas vardagliga problem.

Bilen var lättkörd trots den usla vägens alla tjälskott. Den slingrade sig likt en huggorm genom det fagra landskapet. Omgivningarna bestod av skog och fält, bebyggelsen var sparsam. I närheten fanns en sjö, ett populärt rekreationsområde för söderförorternas människor.

I höjd med en timmerstapel bredvid vägen passerade några ryttare. I vägskälet gjorde han en högersväng, längre fram kom en brant vänstersväng. Klorofyll och solsken präglade intrycken. Snart svängde det höger igen, sedan hade forskaren bara ett par kilometer kvar.

En mötande bil höll alldeles för hög fart på trettiosträckan vid ridskolan. Vägen svängde vänster och karlen växlade ned i motlutet. När bilen kom ur kurvan syntes två män som stod på vägbanan. De viftade och signalerade. Bägge gjorde stopptecken. Mannen lade ur växeln, bilen rullade och bromsades. Till höger fanns ett stort dike framför skogsridån.

Det var en trafikolycka. I diket en bit längre fram låg ett demolerat plåtvrak. Bortom den kraschade bilen syntes ett par motorcyklar. Det visade sig vara en Ford Sierra med samma ljusblå metalliclack som hans. Röken steg från det som varit motorrummet. Framdörren stod öppen men förarplatsen var tom, kanske hade föraren kastats ur bilen. Männen på vägen visade sig vara klädda i skinnkläder. Den ene höll ena handen bakom ryggen som om han bar på något. Forskarens hjärta slog snabbare. Svetten trängde fram i hans panna. Bägge männen skyndade fram.

”Kliv ur bilen”, skrek en av dem skarpt och viftade med ett automatvapen.

 

FUENGIROLA MALAGA, 22 JUNI KL 13.15

Jost hängde över räcket på på tolfte våningens takterrass och tittade ut över havet utanför solkusten. Bakom honom låg den runda poolen och det kryllade av människor. Jost njöt av utsikten. Han hade lagt in om och fått Lukas godkännande på en veckas semester. Nellie fick hoppa in istället, dessutom kunde Valter avvara en del tid för ärendet om det behövdes.

Vartefter hudfärgen blev hälsosammare framträdde de förbannade vitiligofläckarna på underarmarna och händerna. Det var en ofarlig men retlig hudåkomma som gjorde att huden i ett ungefärligen symmetriskt mönster avpigmenterades på händerna och underarmarna. Något som kan hjälpa till att identifiera mig om jag stryker med, den tanken hade Jost tänkt många gånger.

Om sanningen skulle fram var hans cynism, undertryckta aggressivitet och tilltagande pessimism kring mänskligheten i största allmänhet och västvärlden i synnerhet, tecknen på att Jost i grunden befann sig i ett känslomässigt träsk. Nellie märkte ibland av det även om hon också kunde sura när hon satte den sidan till.

Två dagars avkoppling hade det blivit, mer såg det på grund av utvecklingen i Stockholm inte ut att bli och det var det som irriterade för stunden. Kvällen innan hade Lukas hört av sig och det var det han berättat som nu gjorde att semestern gick mot sitt slut.

Fan också.  Hettan på huden mildrades när en vindfläkt drog förbi. Tankarna dansade en galen långdans men han tvingade sig att vara här och nu och kastade en blick på klockan. En timme.

Jost hade sin krypterade mobil nedtryckt i badbyxorna, plockade upp den och ringde Nellie.

”Blir det någon avkoppling?”

”Absolut. Står på en takterrass med pool och blickar ut över kusten. Hade en lugn och fin kväll igår. Bra italiensk mat. Själv då?”

”Längtar efter dig. Känns ändå okej, det går bra med träningen. Har han kommit? Mannen som kände offret?”

”Väntar på honom, bör vara här inom en timme beroende på hur försiktig han är”, sa Jost.

”Hmm.”

”Killen som brann inne då, nått nytt?”

”Pratade med rättsläkaren igår och gjorde sedan ett besök på hans arbetsplats. Du brukar alltid pränta in vikten av noggrannhet.” Nellie skrattade till och Jost kände värmen genom förbindelsen. Han fick ett leende på läpparna.

”Och?”

”Fick se röntgen på kraniet och höra om obduktionsfynden.”

”Kom igen älskling.”

”Fraktur i bakhuvudet, ser ut som det gjorts med en vanlig hammare. Det fanns inget sot i luftvägarna och kolmonoxidhalten visade också att han var död då branden började. För övrigt inget nytt, inga nya spår eller så.”

”Valter har han varit inblandad?” sa Jost.

”Nej, han håller mest på med provflygningar.”

”Okej. Han gjorde ett bra jobb med Ohlson. Vi får se vad det ger. Du vet att jag älskar dig. Vi ses snart. Kramar.”

Vad var det Lukas sagt? En pensionerad kärnfysiker som kommit i kontakt med Sektionen under gårdagen hade fått träffa Valter för en kort genomgång och för ställningstagande till den fortsatta handläggningen. Han hade information som var kopplad till offret i den urbrunna bilen. Mannen har saker att berätta men vill göra det på ett säkert ställe, sa chefen. Valter hade redan föreslagit Lukas att mannen borde ta nästa plan och gå igenom det hela ordentligt med Jost.

Bussigt av honom. Jost tog ett djupt andetag medan solljuset sipprade in och lyste upp hans inre dunkel.

Kvar vid räcket en kvart senare kunde Jost se den stenlagda strandpromenaden försvinna norrut. På trottoarer i närheten var de afrikanska flyktingarna igång. T-shirts, sportskor, handväskor föreställande märkesvaror såldes till bakfulla turister. Emellanåt kom polisen förbi i bilar, på fyrhjulingar eller motorcyklar. Då drogs skynkena med varorna skyndsamt samman med ett rep och försäljarna sprintade iväg för att slippa häktet och viseringen. Åt vänster låg marinan sprängfylld med båtar omgiven av vågbrytare. Bortom den plöjde en stor yacht genom vattnet.

Säkert från Marbella. Genom diset lyste bergssidorna där en del av villorna beboddes av svenskar som ville leva behagligare liv. På en av topparna i riktning mot Malaga stod master. Redan när han checkade in på hotellet övervägde han ett sabotage. En barnslig fantasi, men med brutna förbindelser skulle han fått vara ifred.

”Förbannat också”, sa han väsande rakt ut i värmen. Jost vände sig om och och lät blicken svepa över poolen i toppen på det lägre av hotellets två torn. Hans rum låg på samma våning i den högre spiran.

Samtidigt som Jost dök i kom han att tänka på hur gårdagskvällen fortsatt. Efter den sena middagen var han sugen på något och stannade till på en bar, Lucky Jack. En stor öldrickande engelsman som väsnades tillsammans med landsmän framför en storbildsskärm tappade koncepterna efter att deras landslag förlorat en vänskapsmatch. Killens känslor tog helt överhanden. När Jost gled genom vattnet framstod reaktionen som ännu mer överdriven, men uppenbarligen hade hans leende provocerat. Killen kom emot honom och muckade. Precis när rallarsvingen kommit, duckade Jost, delade ut ett fotsvep och kopplade ett polisgrepp på engelsmannen som vid det laget började pipa ynkligt. Han  släpade ut den fotbollsintresserade på gatan och gav honom en spark i arslet så han ramlade omkull mellan några förbipasserande. Sedan försvann han snabbt. Landsmännen som sett Josts framfart fick uppenbarligen annat att tänka på och han kunde i lugn och ro dricka ur.

Bredvid bassängen ringlade kön till baren och på däcket vimlade solsugna turister. Jost klev upp, drog handen genom det blöta håret och tittade på klockan. Han hyvlade av den värsta vätan på magen och kunde nöjt konstatera att nu efter månader av uppbyggnadsträning var magrutorna lika väldefinierade som någonsin.

Hälsar, Jan