En improvisation

”Författarbegreppets tillkomst konstituerar individualiseringens kulmen i idéernas, kunskapernas, litteraturens, filosofins och vetenskapens historia.”

— Ur Michel Foucaults essä Vad är en författare? (1969)

Eftersom jag precis påbörjat min semester och bara greppat tangentbordet av gammal vana utan att alls ha planerat att skriva, kommer inte infallen sprutande som ångan ur en tryckkokare, då jag nu på kvällen sätter mig i soffan, följer ett musikprogram med ena örat och samtidigt försöker tala med min sambo. Ett ärligt försök till multitasking. Vad passar bättre än att jag på måfå plockar upp ett citat som utgångspunkt för inlägget — ett påstående fällt av en av 1900-talets mest inflytelserika tänkare.

Vadå improvisation? Inlägget skrivs med en paradoxal mix av frånvarande självobservation och mitt i allt en ambition, att det ska innehålla ett frö av sanning.

”Sluta be om ursäkt. Hoppa i det kalla vattnet och simma”, hör jag en röst ropa.

Således antar jag utmaningen, låter tankarna kretsa kring Foucaults påstående och gör ett försök att skriva en minimal essä. Bara att använda ordet känns ovant och stort — det är ett ord som inger respekt. Kanske ska jag nöja mig med ett kåseri? Skit detsamma, vill man utvecklas får man se till att pröva nya saker och inte låta sig avskräckas.

Inom mig har jag alltid varit mer konstnär än naturvetare. Under alla år har jag varit en filosoferande och observerande individualist som trasslat mig fram i tillvaron på de krokigaste stigar.

Att min individualisering kommit en bit och att jag därför börjar ge uttryck för min särart, känns bra. Och så händer något nytt, jag korsar mitt Rubicon. Det känns naturligt. En snöflinga växer till en lavin av skrivande. Hädanefter unnar jag mig rätten att formulera mina tankar och känslor i ord. Och hoppas på tillfredsställelsen av ett gensvar. Slutligen är det vad varje författare önskar sig.

Jag vill trots att livet kan uppfattas som ett kaos, inte tro att jag anlänt hit av en slump. Att det bakom allt som hänt funnits en meningsfull plan. Inte en gudomlig sådan utan snarare en egen plan som jag inte själv varit medveten om. Var jag nu befinner mig, om jag överhuvudtaget finns, för är vi inte alla bara illusoriska konstruktioner, även om vi lever i individualismens tidevarv? Eller är tanken att vi småningom blir fullständigt ”avnavlade” bara en kvarleva, av en idéhistorisk fas, som nu går mot sitt slut? Är något nytt på ingående? Nätverket som paradigm, kan det vara något? Det låter högst tveksamt när det går en kraftfull rörelse åt motsatt håll — de flesta av oss odlar våra egon mer än någonsin.

Går verkligen individualismen mot sitt slut? säger läsaren som har ett uns stolthet, unika intressen, och en särpräglad stil. ”Vad menar han?”

Varför skulle individualismen vara på väg bort? Jo, för att kollektivet samlas på ett nytt ställe — internet och Facebook.  Där är vi allihop sysselsatta med oss själva, samtidigt som vi binds samman i ett kollektivt nätverk. Tendenser pekar i olika riktningar. Här arbetar vi med vår image, och pendlar mellan det individuella/privata och det allmänna/kollektiva. Trots vår fixering vid jaget finns ett tydligt beroende av omgivningen. Människan är social.

På Facebook kan vi vara både individuella och sociala på ett enkelt sätt. Vi kan låtsas utan att det märks. Vi kan göra nya bekantskaper utan att det känns och på samma enkla sätt ta avsked av gamla. Facebook är det moderna apberget. Men trots att narcissismen firar nya triumfer, länkas vi samman i det kollektiva nätverket, där vi bara är noder. Allesammans vårdar vi vår unicitet, vårt varumärke. När vi fylkas på Facebook likt flugor, kring lampskenet på terrassen, i den begynnande natten — eller likt flugor kring en stor hög kogödsel.

Men det finns en inte helt marginell grupp människor som inte vill vara med. Vad är det för fel på dem, undrar de mest narcissistiska, glada, obekymrade Facebookarna. Visst måste det vara något fel på dem?

Vår image som det hette förr, bygger vi genom att visa upp våra intressen, vänner, maten, händelser och platser vi besöker — det är positioneringar som vittnar om den egna särarten.

Inte sällan torgför vi andras tankar som egna, genom länkningar till professionella tyckare, ergo egna varumärken. Kollektivt odlar vi vår individualitet på det virtuella torget. På Facebook kan vi i drev rasa över allt dåligt utan att själva behöva utveckla våra tankar — det räcker med att dela en text från media.

Nyss kunde vi som en del i en kollektiv rit hålla på fotbollslandslag, som i sig själva är ett slags varumärken. Laget speglar vår unika personlighet. Och tillsammans med de fåtaliga medborgarna i önationen kunde vi överseende glädjas åt deras exotiska landslags framgångar, när de mot bättre vetande, tog sig ända till kvarten. För vem eller vilka håller på ett sådant lag, utom islänningarna själva? En person utan behov av att spegla sig? Det bästa var ändå att de hade en svensk coach — och att herr Lagerbäckur likt Räddaren i nöden i någon mån kunde stärka vår nationella stolthet.

Ja, vi sitter allesammans ihop i nätverket på Facebook, precis som i alla andra sammanhang. Vi är alla delar av samma konglomerat som bygger samhället och världen.

I den digitala eran går kommunikationen fortare än någonsin. Samhällsrörelserna och åsiktsströmningarna går så snabbt att det framför våra ögon skapas ett eget objekt — ett Frankensteins monster väcks till liv. Det kan vi tacka vår vetenskap och teknik för.  Men hur begåvad är den skrämmande varelsen? Den växer och utvecklas dag för dag och vissa relaterar till den som en gudomlighet i varande eller en hotfull artificiell intelligens som en gång kommer att ta över världen. Och även om nätverket är vidsträckt och förgrenat, som neuronen i hjärnan, är det bara en föraning om hur framtiden kommer att gestalta sig.

I nätverket kan vi alla kommunicera i tal och skrift. Var och en är sin egen skriftställare, med oändliga möjligheter att spekulera och torgföra egna unika idéer. En möjlighet som utnyttjas särskilt flitigt, av de extrema fundamentalisterna. Om utbytet på nätet inte stryps kommer nätverket i framtiden att styra världens öden.

Tyvärr kommer de flesta av oss inte att vara med och forma morgondagens största tankar, de kommer att genereras bland de högutbildade, engagerade, visionära och de med den största intellektuella kapaciteten, och som därför fullt ut tar vara på nätets verkliga potential. De blir viktiga noder i de nätverk som i nattens månsken kommer att leta efter vägen framåt — och deras lön kommer förutom att de först får uppleva den skimrande gryningen, vara att de och bara de får skörda mänsklighetens ekonomiska framgångar.

Kvar blir alla vanliga löneslavar som inte orkar annat än att ladda upp en bild med ett hurtigt tillrop. Under tiden pågår avvecklingen, omstöpningen, automatiseringen som kommer att göra de flesta arbetslösa. Ett stort otympligt och onyttigt kollektiv kommer att få all tid i världen att fylla det sociala mediet med bilder på maträtter och ögonblicksbilder från liv som levs styrda av andra.

Måhända är dagen inte avlägsen när en hamburgare mottagen genom bilfönstret på en drive throug avbildas, och läggs upp på Facebook. Den dagen har individen upphört att existera och nya elektroniska prylen som bilden tagits med, kommer likt sina föregångare se till att ägaren är ordentligt övervakad. Det nya proletariatet steker hamburgare eller arbetar på Sveriges motsvarighet till Walmart och de som hamnat riktigt på efterkälken, tycker det känns meningsfullt. Den vanliga människan reducerad till enfaldig, Facebookande konsument, klädd i plagg med varumärkesreklam.

Facebook hjälper oss att hålla kontakten och det är väl gott och väl. Men ska man ta ställning till om det är ”bra” eller ”dåligt” bör man väga fördelarna mot alternativa sysselsättningar. Ytterst måste man ställa sig frågan om homo sapiens blir en mer utvecklad och bättre samhällsvarelse av jakten på ”likes”?

”Nu räcker det med moralkakor”, hör jag någon säga.

Den digitala tekniken, har en enorm potential och förmedlar med ljusets hastighet det skrivna ordet med sin oerhörda sprängkraft. Låt inte Facebook bli en fälla för ditt ego där den fastnar medan de som verkligen tänker, dränker din hjärna i hjärntvättande reklam.

Eder

Jan