Ett första inlägg om min uppväxt … ”a man’s gotta do what a man’s gotta do”s

Idag har jag tänkt skriva om min uppväxt men hur långt ska vi backa bandet?

”Börja om från början”, ropar en röst i bakhuvudet, misstänkt lik Martin Ljung — och yngre läsare kliar sig i huvudet och förstår ingenting.

Okej då, jag tar det från början. Sista februari 1958 föds ett gossebarn på Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm. Pappan är trombonist och uppväxt på Söder. Närmare bestämt Brännkyrkagatan 36 mitt emot Mariatorget, där brandmännen tillsammans med en liten pojke i Jan Lööfs bok ”Örnis bilar” utför hjältedåd när det brinner i kiosken.

Den blivande trombonisten växer alltså upp som söderkis, går på biomatinéer och gillar filmer med Errol Flynn och ”a man’s gotta do what a man’s gotta do” John Wayne. Han kysser brudar i portuppgångarna i närheten av Södra bergen och börjar fundera på att bli musiker.

Efter att ha varit med ett storband till Åbo och spelat i restaurangen på det flotta hotellet där det dansades på kvällarna, lyckas han förvirra en ung servitris som tagit sig med tåget söderut från det fattiga Karelen. En solig dag, andra juni 1955 stiger hon av Finlandsfärjan i Stockholm. Hon fastnar omedelbart i tullen för att hon köpt med sig för mycket cigaretter (hon röker inte men har handlat på beställning från nya landet; tullreglerna har hon inte riktigt koll på). Den unga kvinnan hamnar således i klammeri med myndigheterna innan hon ens satt ned foten i det nya hemlandet.

Paret bor på Drottninggatan ungefär där entrén till Stockholms stadsteater ligger, inte långt från ”plattan” intill Klarabergsgatan. Det är där den nyfödde får sin första adress. I ett då ganska nedgånget område som hör till de gamla Klarakvarteren som snart ska rivas och lämna plats för ljus och luft när Stockholm moderniseras. På besök i hemmet är en ständig ström av musiker och konstnärsexistenser och modern får själv se till att hon lär sig svenska så att hon kan förstå vad som sägs.

Snart går flyttlasset till den splitter nya förorten Rågsved, dit det går tunnelbana. Ni vet den där förorten som Sonya Hedenbratt sjöng om i en Hasse & Tage revy:

”En sång om Rågsved – åtta trappor
fyra rum, två barn
en man och jag
en sån sång är väl inget att ha
men medge att en köksfläkt över spisen
det är bra.”

Någon köksfläkt fanns inte men väl en gallerförsedd ventil om jag minns rätt. Tre år senare föds ännu en pojke och lyckan är total. Storebror är en något blyg och känslig,  men livlig och aktiv konstnärssjäl och han är duktig i skolan. Han gillar att läsa och att teckna och är duktig i idrott.

Trots att han har den kvinnotjusande pappan, med den fäktande hjälten Errol Flynn och den pangpangande John Wayne, i blodet börjar han varken röka hasch eller dricka mellanöl som de lite äldre ungdomarna. Han växer upp utan knot och småningom ska flyttlasset gå ut till Hässelby villastad i takt med att medelklassen i det svenska folkhemmet får det bättre.

Innan familjen ger sig av, har han på vintrarna under parkpolisens och lektanternas överinseende tagit diplom i skridskoåkning och skidor. Med sina nyvunna kunskaper har han kastat sig utför branten i ”Persons betong” och på Högdalstippen — där man med släplift till toppen kan blicka ut över södra Stockholm. Cykeln, tunnelbanan och svartvit teve vidgar vyerna medan han försöker förstå vad livet handlar om. Han funderar på vad han ska bli och odlar sitt konstnärliga intresse genom att teckna, gärna med tusch, göra keramik, bygga modeller, spela trummor och gitarr (förutom blockflöjt förstås), gå på bio i Högdalen eller inne i stan.

Den allt insiktsfullare men något förvirrade grabben tvivlar nog innerst inne på att det här med konst och kreativt skapande är en säker och trygg yrkeskarriär att satsa på. Han märker ju också avigsidorna med faderns arbete, inte minst de oregelbundna arbetstiderna, turnerandet och de sena spelningarna på klubbar och teatrar. Däremot får han höra många roliga anekdoter om musikerkollegor och namnkunniga sångerskor, off stage så att säga.

Småningom går alltså flyttlasset till de nordvästra Stockholmsförorterna. Killen som snart ”fyller moppe”, har utan att han vet om det redan bestämt sig för att satsa på något ordentligt — men inom honom finns en själ som brinner av lust till det kreativa skapandet. Det är fortfarande ”a long way to go”.

Eder Jan