Flemings Bond, del 2

Bond: ”Don´t worry I´m not supposed to be here either.”

Honey Rider: ”Are you looking for the shells too?”

Bond: ”No, I´m just looking.”

Bond har drag som gör honom evigt gångbar. Vem kan motstå egenskaper som elegans, stil, mod, styrka, skicklighet, kvickhet, humor och charm? Dessutom kämpar han för det rätta - det vill säga demokrati i en västlig tappning. För övrigt är han också i Hennes Majestät Drottningens tjänst.

Till det som inte står emot tidens tand hör hans koloniala perspektiv på världen, en etnocentrism, i hans fall närmare bestämt en eurocentrism. Västs kultur är liksom alltings måttstock. Jag gissar att Bondfilmerna blivit ett av de effektivaste kulturimperialistiska vapnen världen någonsin skådat.

Bonds kvinnosyn är minst sagt föråldrad och de hårdföra feministerna som ser rött efter Paolo Robertos bröstskämt hör knappast till skaran av fans. Särskilt som de tycks sakna förmågan att skilja stort från smått, och viktigt från oviktigt. (Jag vet, det här är minerad mark.)

Den senaste tiden har det varit en massa snack kring Paolo Robertos bild på Instagram, den som innehöll texten: ”Boobs prove that men can focus on two things at once”.

Förkastlig manschauvunism men också ett skämt - dock inte för de rättänkande som tar saken på riktigt allvar. Men även dem fick mothugg här i dagarna. Abdirahman Mohammed Ahmed, en ung svensk kille, tidigare aktiv i Unga Feminister skrev: ”Som jag ser det, är det något sjukt i samhället när folk tycker att det här är en stor grej. Ett så kallat i-landsproblem. Någon skämtar lite fel och alla upprörs, allt medan kvinnor runt om i världen drabbas av våldtäkt eller könsstympning.” Själv vill jag tillägga: och hedersvåld - och det utövas i Sverige 2017 utan att det finns på vänsterfeministernas agenda!

jamesbonddrnopng


Honey Ryder (Ursula Andress) står som bild för den arketypiska Bondkvinnan, som är långt ifrån en blid hemmafru: stark, motståndskraftig, och vacker. I Dr. No befinner hon sig på en karibisk strand och letar snäckor, när hon dras in i James Bond uppdrag att stoppa storskurkens försök att slå ut amerikanska raketer.

Innan hon möter Bond, har hon rest världen runt med sin far, en marinbiolog. Han uppges av de lokala myndigheterna ha drunknat under en resa till Crab Key, men Honey tror att Dr. No är ansvarig.

Hon möter Bond på Crab Key, där de snabbt fångas in av Dr. No:s vakter som dödar Bonds medhjälpare. De utsätts sedan för radioaktivitet från en kärnreaktor och förgiftas med en drog som blandas i deras kaffe.

Vid den obligatoriska middagen, försöker Bond gentlemannamässigt skydda Honey genom att förklara för Dr. No att hon inte har någonting med uppdraget att göra. En gest som skurken inser att han kan använda för att provocera 007. I slutet av filmen räddar Bond naturligtvis hennes liv. Och tillsammans flyr de i en båt sekunderna innan Dr. No:s kärnreaktor exploderar, och utplånar Crab Key. Bond kan äntligen sluta Honey i sina armar.

Bond fortsätter vi att dissekera i nästa inlägg och då presenterar jag också en ny thrillerförfattare.

Jan