Intervju av Pia Widlund "Pias Lilla Kulturblogg"

Jan Davilèn, vem är du och vad gör du på dagarna?

Till er som inte läste Pias blogg 18 april -15 får jag väl avslöja att du publicerade en intervju med mig. Jag fick samma fråga och svarade: Frågan om vem jag är, vet du säkert att det inte är så lätt att svara på om man tar den på allvar.

För att ändå försöka ge en bild av mig själv kan jag berätta att barndomen tillbringades i en söderförort till Stockholm. Senare då jag var i tidiga tonåren flyttade familjen till ett villaområde nordväst om stan. Efter gymnasiet började jag studera till läkare på Karolinska Institutet.

Om jag ska lyfta några av mina personliga egenskaper så är jag en intellektuell och nyfiken person med breda intressen. Kreativitet och skapande i olika former har alltid legat mig varmt om hjärtat.

Då vi gjorde den förra intervjun arbetade jag på en Trauma och ångestmottagning, det gör jag inte längre. Sedan i våras arbetar jag som specialistläkare för Capio, vid Hjärnhälsan i Gustavsberg, en öppen specialistpsykiatrisk mottagning utanför Stockholm.

Numer arbetar jag halvtid, hela dagar, och då fylls tiden av patientarbete och inte så mycket mer. Hälften av vardagarna har jag tid att skriva, träna och läsa. Jag och min sambo tycker mycket om att resa utomlands. Som du vet skrev jag en kommentar till din förra intervju med mig ombord ett flygplan på väg till Barcelona.

Vi tycker mycket om att koppla av i naturen, det är ett fantastiskt sätt att ladda batterierna. Något jag och min sambo längtar efter är att ta upp paddlingen igen, vi har bägge sysslat med det tidigare. Ett annat intresse är kultur och vi går på Dramaten och andra teatrar här i stan så mycket vi hinner. Det blir regelbundna biobesök och vi gillar att ta del av aktuella konstutställningar. Senaste året har vi hunnit med någon konsert och en krogshow också. Familjen och barnen är de viktigaste i våra liv men ett visst socialt liv försöker vi hinna med.

Du släpper din första bok, ”Och eld föll från himlen”, i början av september. Varifrån fick du idén till boken och titeln?

Nu ska jag göra läsarna nyfikna. Det finns en mycket privat historia som mynnade ut i impulsen att överhuvudtaget börja skriva, men den behåller jag för mig själv.

Idén till den här boken växte fram ur andra tidiga historier jag fantiserade om. Även om jag skulle kunna verka i en helt annan genre hade jag från början en vision av vad jag ville. Och det innebar per automatik spänning och underhållning och berörde i högsta grad vår egen tid. Min hjälte Jost Härjfeldt uppfann jag i ett tidigt skede.

Jag har ett stort intresse för både historia och nutid men funderar mycket kring mänsklighetens framtid. De företeelser jag vill skriva om gör det naturligt att placera berättelserna i en militär underrättelsemiljö. Men den verkligheten får inte hänga fritt i luften utan måste vara förankrad i en trovärdig vardag. Det får inte bli för mycket James Bond, i en svensk miljö fungerar det inte riktigt. Det närmaste någon kommit tidigare är väl Jan Guillou med sin romanserie om Hamilton. Efter honom har vi inte haft någon hjälte av den typen, däremot en uppsjö mer eller mindre duktiga poliser.

Man kan säga att boken är en prequel till mitt första manus som inte är publicerat. Jag vevade således tillbaka händelserna och förlade den nya storyn till Stockholmsområdet. Det gav sig i mångt och mycket själv. Men skrivande är en komplicerad och ofta ostrukturerad process så det fordrades en hel del arbete innan grunden till storyn var klar.

Skickade du in manuset till många förlag innan du fick napp?

Du och jag fick ju kontakt med varandra när vi var aktiva på forumet ”Kapitel 1”, som Piratförlaget startade. Där kan man lägga upp egna texter och få kontakt med andra skrivintresserade. Jag skickade till några förlag, men drömde om Piratförlaget. De visade också intresse, tog manuset till ett redaktionsmöte och det gick även vidare därifrån och fick en lektör. I svaret jag fick framgick det att lektören hade invändningar mot det ”dramatiska narrativet”, något som fick mig att tänka till.

När jag skrev storyn var jag nybörjare och sa min skrivcoach att scenerna skulle komma i kronologisk ordning så var det så det skulle vara. En nyckelscen ville jag egentligen placera i slutet av historien men tack vare rådet, som säkert är en bra tumregel, hamnade den långt fram. Det visade sig vara en tabbe som jag nu rättat till.

Hade Piratförlaget varit smarta skulle de varit med i den process som behövdes, men de överlät det till mig. Otålig som jag är nappade jag på att ge ut boken på det nya hybridförlaget Calidris. Min duktiga skrivcoach tipsade dem om min roman och de tyckte att manuset var bra.

Hur lång tid har du jobbat med boken?

När du intervjuade mig förra våren svarade jag två år. Sedan dess har jag redigerat och försökt landa ett förlagskontrakt. Kontakten med Piratförlaget resulterade i en viss omarbetning som jag just berättade om. Jag insåg att det skulle göra storyn betydligt mer spännande men innebar att jag behövde se över hela manuset för att det skulle fungera. Resterande tid har jag ägnat åt att förbättra historien, gjort mer redigering, sedan slutligen korrekturläsning. Det här arbetet har gett mig en värdefull erfarenhet av hela processen, från skrivandet till det att en bok når marknaden.

Kommer det en uppföljare?

Definitivt, min tanke har hela tiden varit att skriva en serie böcker om Jost. Jag har redan påbörjat en uppföljare som just nu går under namnet, ”Bländad av ondskan”. I bakfickan har jag också ett tredje manus, det som ”Och eld föll från himlen” är en prequel till. Det är användbart om det får genomgå en omfattande bearbetning, men än så länge får det ligga till sig.

Hur ser hösten ut med signeringar osv?

Jag har fortfarande inte riktigt tagit in att boken redan fått så många försäljningskanaler och det känns fantastiskt roligt och jag är stolt över att Akademibokhandeln köpt in boken centralt. Det blir mycket arbete med lanseringen. Med säkerhet blir det ett andra releaseparty i Östersund och möjligen ett tredje i Norrköping. Jag kommer att delta på Bokmässan 22-25 september och vet också, att, men inte när jag ska delta i podden ”Boktorsk”. Det blir fortsatt arbete med att ta fram pressmaterial och självklart kommer jag att tacka ja till förfrågningar om intervjuer, boksigneringar, författarsamtal och liknande aktiviteter. Allt det här känns underbart roligt för någon som är van att tackla människors medicinska och psykiatriska problem. Det mesta är fortfarande höljt i dunkel men det som dyker upp tänker jag ta mig an med glädje.

Vad gör du när du får skrivkramp?

Det frågade du mig om sist också. Liksom då kan jag fortfarande sanningsenligt svara att jag faktiskt aldrig får det — peppar, peppar. Balans i tillvaron, att man både tar hand om kropp och själ tror jag är en viktig förutsättning för att slippa problemet. Om man verkligen brinner för sitt skrivande och sitt projekt tror jag att risken är minimal. Som jag sa förra gången vi hördes, är verkligheten så fantastisk att den överträffar dikten, uppslagen är helt enkelt oändliga.

Har du inspirerats av någon annan författare?

Garanterat, men jag kan inte peka ut någon enskild. På senare år har jag läst en hel del böcker av Lee Child och Michael Connelly. Svart krabba, av Jerker Virdborg, vill jag nämna som en influens när jag skrev ”Och eld föll från himlen”. Inför skriväventyret jag påbörjat har jag också återvänt till klassikern John Le Carré som jag tycker mycket om. Men allt jag läst från tonåren och framåt har säkerligen varit av betydelse. En av mina stora tidiga läsupplevelser var Sinuhe egyptiern, av Mika Waltari.

Vilken bok ligger på ditt nattduksbord nu?

Jag har nästan läst ut Joel Dickers, Sanningen om fallet Harry Quebert. En bok jag varmt rekommenderar.

Publicerad 2 september 2016.