”Jag vill inte vara en Kalle Anka författare.”

Rubriken anspelar på Lars Noréns epitet på Björn Ranelid i den nyutkomna tredje delen av hans Dagbok, nu vit istället för svart – benvit eller en anspelning på den österländska sorgefärgen? Kanske trots allt en försoning med konturernas och medvetandets upplösning?

Trots att jag inser att den här texten bara är ett rabulistiskt försök att komma åt den store, identifierar jag mig mer med Norén än med den skånska författarkollegan som alla tycks njuta av att hacka på.

Noréns och mina vägar har en gång korsats på IKEA:s mattavdelning där hans kala hjässa, kolsvarta klädsel och genomträngande blick under ett ögonblick mötte min samtidigt som Norén lyfte ett matthörn och bistert betraktade varudeklarationen. Det fanns en aura, en karisma omkring karlen, kanske hos den som lever sitt liv i fullständig övertygelse, jag upplevde nästan att jag iakttog en händelse som var av historisk betydelse. Och vem kan stoltsera med att ha sett Norén på en så oväntad plats, vanligtvis väljer han maniskt sina tillhörigheter bland de finaste prestigemärkena. Kanske var det verkligen historiskt – jag mötte den store Norén då han inte var en garde.

Jag kände till Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud, men hade tidigare inte velat se dem. Kanske räckte verkligheten till för mig, en medelålders psykiatriker?

Rabaldret efter Sju Tre var välbekant för mig liksom de flesta. Efter att ha åkt tåg på fri fot och förflyttats till en inte alls särskilt säker fängelseanstalt deltar Tony Olsson dagen efter sista föreställningen i rånet av Kisa Sparbank, och polismorden i Malexander. Ytterligare en av de intagna, Mats Nilsson, döms småningom för delaktighet i grovt häleri. De är båda nationalsocialister, pengarna ska användas i deras organisation, Nationella revolutionära arméns kamp.

Med reservation för att jag bara läst brottstycken ur Noréns Dagbok tycks mig den store dramatikern och författaren leva livet kompromisslöst på en existentiell knivsegg där det mesta handlar om liv och död, sistnämnda med största sannolikhet Noréns egen. Jag misstänker att känslorna förstärks av att allmänheten vet och att vetskapen får som konsekvens att den höjer betydelsen av hans verk, såväl nu som i den postnorénska världen. Det är svårt att veta om hans existentiella ångest är större än genomsnittssvenskens, men Norén förmår gestalta den och för en fullblodsnarcissist är åldrandet och döden ovillkorligen den ultimata kränkningen.

00e6cbfc-4e31-4bf6-8712-e72d7e11a6aejpg

Kan inte undgå att tycka att Norén med stor frenesi försöker framstå som omänskligt konsekvent, och detta trots att han sannolikt oftare uppfattas som nyckfull. Men det måste vara ett missförstånd — skulle han vara precis som ordinära människor? Nej Norén är konsekvent inkonsekvent.   

Han tyngs inte av skuld när han smutskastas som snuskig gubbe – en av alla dessa kulturmän som gör vissa kvinnor galna. Jag tror heller inte hans konstnärskap tar slut när han lägger ned pennan eller lämnar teatern, hela hans liv är en enda installation.

Vad ger upphov till ett sådant allvar, tungsinthet och beslutsamhet? Handlar det om barn- och ungdomsupplevelser tillsammans med en tidig medvetenhet om den egna genialiteten? Finns orsakerna eller delar därav att finna i känslan av marginalisering och utanförskap — som en oförmåga att känna närhet och glädje tillsammans med jämnåriga, deras intressen och aktiviteter? Ren spekulation från min sida.

Utan omsvep erkänner jag att Noréns person hos mig väcker en större entusiasm och intresse, faktiskt större än intresset för verket. Om det ens är möjligt att göra den uppdelningen — vilket jag redan ifrågasatt.

Norén skulle säkert inte erkänna det men längst inne i hans mest privata tror jag Norén är medveten om att utmejslandet av den egna personan är ett försök att få det skapade att överleva tidens gång — och det helst så länge som möjligt. Ett sätt att överleva det egna utslocknandet.

Det är uppenbart att Norén som många författare har ett exhibitionistiskt drag. Konfronterad med detta tror jag inte det skulle bekomma den store. I sitt innersta rum skulle Norén som vanligt le i mjugg och njuta mer än någonsin.

Han hymlar inte med att han mer än gärna visar upp sina mindre smickrande sidor. Som jag redan förklarat göder det med hög sannolikt Noréns upplevelse av den egna betydelsen och han föreställer sig hur han håller sig aktuell långt efter sin egen död, som en sentida Strindberg.

Ursäkta mig för detta, men jag vill jämföra Norén med en ohämmad och självgod kock. Han steker sitt kulturella fläsk medan han med glädje låter biprodukten, det fräsande heta stekfettet stänka åt alla håll. Företrädesvis stänker det på den kulturella parnassen där de obetydliga karaktärerna med skräckblandad förtjusning åser Noréns framfart. Ivrigt önskar de att det inte ska stänka på dem men att den store ska bekräfta deras existens.

Norén besitter en allestädes närvarande brutal narcissism, i sina sammanhang är han den ständiga iakttagaren och den som förbehåller sig rätten att döma, men som utan skuld rättfärdigar sina egna tillkortakommanden. Norén är fullständigt trygg i förvissningen om den egna storheten och i hans innersta rum lever den sadistiska njutningen.

I ärlighetens namn gläds jag också i det tysta åt Noréns brist på överseende eftersom jag förstått att den kulturella eliten befolkas av andra narcissister, men inte lika säkra. De lever i ett socialt sammanhang med ett enormt grupptryck och tillsammans håller de åsiktskorridorerna smala som spångar och de rör sig i drev. Därför anser jag att Norén hör till en osvensk intellektuell tradition som vågar tala ut och inta obekväma konträra positioner. Han är mer än gärna nationens Gossen Ruda, som anstår en fransk intellektuell – det blir ännu ett tecken på hur Norén höjer sig över den kulturella ankdammen här hemma.

Men mest av allt är hans Dagbok ett analogt transhumanistiskt försök. Norén för över sig själv, eller åtminstone betydande delar, på papper — ytterligare ett försök att besvärja döden. Han ligger långt före de excentriska miljardärernas projekt att transponera en person till ettor och nollor. Och finns det någon själ som är intressantare än Noréns.  

Hans kritik av kulturlivets företrädare står i bjärt kontrast till den empati Norén odlar för samhällets olycksbarn, de som hamnat i kriminalitet, hemlösa, narkomaner och prostituerade. Frågan är bara om det är ett poserande eller en genuin identifikation med andra själar med samma existentiella utsatthet som han själv odlar som sitt adelsmärke och signum.

Författare: Jan Davilén. Utkommer om 11 dagar med thrillern ”Och eld föll från himlen”.

Kommer att kunna köpas på Akademibokhandeln:https://www.akademibokhandeln.se/…/och-eld-f…/9789198333923/

http://www.svd.se/lars-norens-dagbok-ger-evigheten-litterar-form/om/bokhosten-2016

20170403_115502jpg20170403_115502jpg