Macbeth

Det här blir ingen recension, mer ett slags dagboksanteckning. Igår tog jag och Birgitta tunnelbanan till Karlaplan där vi rundade parken med fontänen via cykelbanan - allt för att slippa pölarna och lervällingen på grusgångarna. Det var mörkt och småkyligt. På Styrmansgatan alldeles intill, ligger teatern som en gång var en studio för Radiotjänst, varifrån bland annat Frukostklubben sändes. Nu ägs teatern till hälften av Mikael Persbrandt.

Stefan Larsson har stått för nyuppsättningens regi. Medverkar gör Mikael Persbrandt, Marie Richardson, Ellen Jelinek, Johannes Bah Kuhnke, Charlotta Jonsson och Jens Hultén. De två först nämnda, dramats och skrönans huvudpersoner, Lord och Lady Macbeth, som gör anspråk på Skottlands tron.

Tragedin uruppfördes 1606 men är tyvärr ständigt aktuell. Ett drama om makt, hämnd, äregirighet, svek, våld, blod, sexualitet, skuld och skam. Shakespeare skriver om livet med en osannolik verbal kreativitet. En unik dramatiker som varje författare med ambitioner bör stifta bekantskap med.

Självklart finns dagsaktuella referenser med i pjäsen och regissören tar sig en del friheter i förhållande till verket, något som bara delvis fungerar. Efter en teveintervju väntade vi oss kraftfulla erotiska spänningar mellan Persbrandt och Richardson. Men Lordens och Ladyns öden skildras istället som närmast parallella öden.

Richardson gör en skicklig gestaltning men mest är föreställningen Persbrandts enmansshow.  Det faktum att resten av ensemblen tillsammans omväxlande gestaltar övriga karaktär reducerar dem till stafflagefigurer och bidrar till tomrummet runt Lord Macbeth. Men ensamheten och isoleringen på toppen kunde gott skildrats på ett annat sätt.

Persbrandt fyller som bara han kan scenen och förkroppsligar suveränt och mänskligt det gradvis alltmer paranoida och sönderfallande psyket hos den regent som inte lyckats bli av med sin värsta fiende. Den moderna och delvis lekfulla uppsättningen är inte helt i min smak. Jag skulle föredragit en lågmäldare föreställning och en mer krypande ångest. I mitt tycke kunde scenografin lika gärna ha utgjorts av en modern direktionsvåning på något jätteföretag. Men i den här föreställningen riktas det jag uppfattar av kritik mot politiken och politiseringen av kulturen.

Det vilar något av långvarig vänskap och välkommen hem till mig energier över ensemble och iscensättning. Behållningen är levande teater, att Persbrandt får utveckla sitt konstnärskap, och Marie Richardsons skådespeleri. Teatern drivs privat och om vi utgår från att hårda ekonomiska villkor råder är det trots invändningarna ett förnämligt tillskott till Stockholms kulturliv institutionen levererar. Birgitta och jag kan rekommendera en kväll på Maxim.

Jan