Smakprov ur boken

PROLOG

ROSLAGEN, 20 JANUARI KLOCKAN 03.20

Något hände. Tystnaden bröts. Först märktes svaga vibrationer vilka gick över i skakningar som verkade stiga upp ur marken. Med ett hest skri försvann en koltrast söderut. Ett mandarinfärgat sken steg över krönet, som en soluppgång i natten. Lamporna spred sina ljusblixtar över iskristaller och vallar. Framför ljusen sprutade en våg av vithet över diket. Ljudet fick karaktär och snart darrade vägbanan av motorer och tung last, långsamt på väg framåt. Efter väghyveln syntes en rad vita lampor som lyste upp himlen och fick skuggorna att leva. Telefonstolpar blev till solur som skenade fram och åter, när fordonen på låga växlar bullrade förbi, som om tiden slutat vara den enkelt mätbara, ständigt framåtskridande dimensionen. Från början obestämbara former förvandlades till en kolonn fordon, framförda av anonyma förare i mörka hytter. Två långtradare följde, en av dem med bred last. Ett fåtal fordon var militära, däribland två terrängbilar, inklämda i spetsen för ett antal lastbilar. Därefter körde ett par stora SUV:ar och skåpbilar av varierande dimensioner, framför ett antal personbilar. Karavanen var ett par hundra meter lång. Sist kom militärpolisen som i sin tur följdes av en hovrande Blackhawk-helikopter. Maskinen stod i radiokontakt med de tungt beväpnade förarna och militärpoliserna. De som mötte terrängbilen som låg en bit före, och inte åtlydde instruktionerna, skulle mötas av ett snabbt, obevekligt och dödligt våld. Eventuella offer skulle garanterat inte omtalas i media, bara upphöra att existera. Karavanen var en mobil krigszon, i rörelse genom vinterlandskapet. Det fanns goda skäl; blev lasten känd skulle chockvågor sprida sig genom det svenska samhället, liksom i övriga världen. Själva samhällsstrukturen, skulle skakas i sina grundvalar.

 

KAPITEL 1

SOLNA, 31 MARS KLOCKAN 08.50

Skottskadan borde ha dödat honom, tänkte Jost Härjfeldt när han på tisdagen anlände till Karolinska Institutet, i sällskap på bussen med läkarstudenter som kånkade på ryggsäckar och väskor. Individer som skulle lära sig vad evolutionen resulterat i för varelse, den som var skapelsens krona. Han var inte fullt återställd men hoppades att flygläkaren Felix Brixlander skulle godkänna honom.

Jost ville lägga det sista halvåret till handlingarna. Han ville få flyga, träna och återkomma i tjänst. Jost gned skjortan över det kliande stället, där hans färska ärr ständigt gjorde sig påmint. Han mindes den bedövande smärtan när kulan slagit in i buken och katastroftankarna som susat genom huvudet.

Upptakten till kriget i Ukraina var en propagandaorgie, svenska tidningsläsare och tevetittare saknade möjlighet att få en sann bild av händelserna i Europas sydöstra hörn. Båda sidor ljög. Två svenskar som hölls fångna riskerade att hamna mitt i striderna om de inte fritogs. Då inte MUST, den militära underrättelsetjänsten, tog på sig uppdraget fattade Josts chef, Lukas Örnvreten, beslutet – han skulle skickas dit. Uppdraget att få hem de ryska separatisternas svenska gisslan slutade illa. De gisslantagna kom hem, men själv drabbades Jost av en skottskada och var på håret att dö, eftersom den kvalificerade behandlingen dröjde. Han hade beskjutits av separatister och ryssar. Josts täckmantel som pilot och IT-expert i försvaret avslöjades av frun och det ledde till skilsmässa. Inte bara kroppen blev illa tilltygad, privatlivet gick också upp i rök. Jost ångrade dagligen att Veronika inte tillåtits få mer koll på hans arbete. Jobbet förde honom till internationella metropoler, men också mindre ställen: N`Tirifit, Albany, Kostroma, New Hamburg, Jemen, Uleåborg, Kap Verde, Alice Springs, Mount Isa och Pine Gap.

Passagerarna klev av, och Jost som var överste precis som chefen, ruskade av sig sjukhuskänslan och satte fart på gångvägarna för att hinna. Vädret var inget vidare men det var uppehåll. Den tinande jorden släppte ifrån sig dunster av multnande växtdelar. På ytorna mellan institutionerna började gräset bli grönt. Bakom en av byggnaderna kom en mullrande sopmaskin åkande.

Samtalet Jost fått från Nellie hade gett honom något att fundera på. Hon var en av hans nyare kollegor på Sektionen. För ett par veckor sedan hade Nellie hört av sig och berättat om nya vibbar på Försvarshögkvarteret. Det han fått höra gjorde honom angelägen att komma i tjänst. Hon talade om en diffus nervositet – folk verkade vara på sin vakt. Var den kom ifrån eller vad som låg bakom, var oklart.

Först trodde jag det var inbillning, hade Nellie sagt.

Valter, hans gamla vapenbroder, hade fortfarande inte hörts av. Han var väl kvar i Staterna. Men idag handlade det i första hand om flygtillståndet. Klarade Jost testet skulle han vara tillbaka och arbeta om några veckor.

Mottagningen låg i en tegelröd byggnad. Den flygmedicinska institutionen var utrustad med en centrifug, där stridspiloter regelbundet bevisade att de klarade G-krafterna. Jävla karusell, tänkte han.

Jost hade långt kvar till sin gamla form. I normala fall skulle han varit oberörd, det var Jost inte idag. I mer än ett decennium hade han klarat sig utan allvarliga skador, men nu var Jost sjukskriven sedan över ett halvår och familjen splittrad. Trots det tänkte han klara dagens uppgift och knäppa doktorn på näsan. Att kunna spaka ett stridsflygplan var en av många olika färdigheter som behövdes i det udda arbetet som operatör. Jost skulle vara allround, lika användbar i luften som på marken.

Rummet badade i lysrörsljus. Lokalerna var moderniserade och det luktade färg och nya material. Han satt och huttrade mitt emot den krävande läkaren. Frisyren var knappast reglementsenlig, snarare vild. Luggen stod på ända och Jost hade några dagars skäggstubb. Han var otränad men fortfarande imponerande muskulös, avklädd med enbart kalsongerna på sig. Jost tittade på underarmarna och händerna, de hade några oregelbundet formade, vita fläckar. Läkarna kallade det vitiligo och sa att det var något han fick leva med. Jost menade att det skulle underlätta identifieringen om han strök med. Det var sådant Jost sa när han var på det humöret.

Att man vill börja flyga är inget att be om ursäkt för, tänkte Jost, sträckte på sig och mötte stadigt Brixlanders blick. Känslan för doktorn liknade den för en fet insekt, som slagit i vindrutan och fastnat under torkarbladet.

”Kan du inte lugna dig? Du är feberaktigt otålig”, sa Brixlander och kliade sig på näsan.

”Jag har lugnat mig ett tag”, han tyckte själv det lät tvärt. Jost var inte på sitt bästa humör och läkarens överseende blick gjorde inte saken bättre. Han stirrade på väggen bakom den gråsprängda doktorn. Där hängde ett färgfoto av två Gripen-plan ovanför Vättern. Bredvid satt ett foto av centrifugen i full aktion, exponerad med lång slutartid. Farten gjorde konturerna otydliga och åskådliggjorde krafterna. Från korridoren utanför hördes ljudet av sköterskans steg. Hon var medelålders och raffig men hade ett hårt utseende. Liknade inte den omhändertagande typen. Skadan hade redan orsakat ett långt flyguppehåll. Jost stirrade ut genom fönstret och såg några enahanda husfasader. Det halvdana vädret såg ut att hålla i sig.

Visst fanns det ljuspunkter. Sonen gladde sig eftersom han sett mer av farsgubben, men samarbetet med exhustrun fungerade dåligt. Veronika hade inte mycket förtroende för hans sätt att vara farsa. Allt hade kraschat när Jost inte återvände efter uppdraget. Hon trodde att han varit på en mässa i Hannover.

Jost suckade och Brixlander kastade en blick på honom.

”Nervös?”

”Nej, inte särskilt”, ljög han.

Sonen var viktig, men exfrun fick inte in det. Jost förstod hur viktig en pappa var, eftersom han själv växt upp utan. Orsaken till att Jost svikit kunde han inte avslöja. Han lurade sig själv och fick en smäll – en skada, skilsmässa och en rejäl sjukskrivning. Med perspektiv på saken insåg han att Veronika inte kunde klandras. För Jost blev det en trestegsraket, men inte upp i skyn, utan ned i ett personligt helvete.

När han var på benen och utskriven var det lättare att få dagarna att gå. Jost flyttade in i en ny lägenhet. Våningen i två plan, högst upp i ett nybyggt höghus på Kungsholmen, var precis vad han drömt om. Den inredde han sparsmakat enligtfeng shui-principer. Eftersom Jost mådde riktigt dåligt blev umgänget med sonen oregelbundet – något som gjorde Veronika arg. Hon tyckte att han övergav både Johan och henne. En period lyckades Jost få tiden att gå genom fortbildning, efter det blev skönlitteraturen och whiskyn hans nya intressen. Enstaka bokfynd under strövtågen bland antikvariaten kunde göra en dag uthärdlig. Flygövningen i simulatorn kändes dödfödd, det var inget annat än ett jävla torrsim.

Nu längtade Jost efter meningsfulla arbetsuppgifter. När man en gång fått smak på adrenalin var man fast.

Halsen kändes torr, han halsade vattnet och slängde petflaskan i papperskorgen.

”Du är för envis och borde stannat hemma. Chansen att du klarar det är obefintlig.” Den gråsprängde läkaren var klädd i vit rock, skjorta och mörkröd sidenslips. Brixlanders fingrar dansade på tangenterna, samtidigt som han skakade på huvudet. Skärmen skymde det mesta av honom.

”Tror du inte jag vet? Men det går inte, situationen knäcker mig. Och så skilsmässan”, sa Jost huttrande och tog i från tårna. ”Om du inte förbjudit mig hade jag börjat träna för länge sen och varit igång med flygningen.”

”Det hade varit oklokt”, sa doktorn och kände på läsglasögonen. ”Du blev illa skadad och hittills har du inte varit redo. Fast nu är det väl dags, annars imploderar du säkert.” Det ryckte i doktorns mungipor. Jost förvånades över att Brixlander sa något alls, normalt brukade han mest humma och ägna sig åt sitt.

”Äntligen.” Josts ansikte sprack upp i ett leende.

”Träningen borde kommit först och sen testet. Idag har du oddsen emot dig.”

Jost bet ihop. Varför var läkaren så negativ, kunde väl bara ge honom chansen, tänkte han.

Brixlander zappade runt i datajournalen.

”Du lovade att jag skulle få komma upp i luften så snart jag kände mig mogen. Har du glömt? Ni är skyldiga mig.” Jost försökte behålla lugnet. Irritationen fick det att klia i hårrötterna.

Flygläkarens ögon blixtrade till. ”Regler är regler. Det är inte jag som hittat på dem.”

”Inte jag heller”, muttrade Jost.

”Härjfeldt, flygvapnet ansvarar för att våra skattefinansierade JAS-plan inte havereras. Kort sagt, piloterna får inte plöja åkrar med dem.”

”Jag har aldrig intresserat mig för jordbruksfrågor”, sa Jost och skrattade.

”Respekterar du inte det är du en riktig egoist, resten skiter jag i”, sa Brixlander, lutade sig tillbaka och lade armarna i kors.

”Du är sadist. Jag har fan i mig gjort mig förtjänt av det.” Jost såg läkarens rynkade panna och undrade om han klarade att få svar på tal.

”Lugna dig.”

Jost visste att Brixlander betraktade honom som en duktig operatör. I åratal hade medicinaren utvärderat honom. Flygläkaren brukade beskriva hans sätt att reagera i utsatta lägen som kyligt och precist, och det gällde inte bara i flygsammanhang. Att segrarinstinkten ibland fick honom att agera på gränsen till galenskap, var inget psykologerna klagade på. Doktorn slöt ögonen, hans mun rörde sig tyst. Det såg ut som om den upprepade orden: lugna dig.

”Det är mitt jobb det handlar om, för fan.” Jost tog skjortan och kastade den på golvet.

Nu är det kört.

Brixlander var i färd att besluta om testet skulle bli av. Läkaren tittade bekymrat på plagget. Blir det ingen karusell kommer jag inte upp i luften, och i så fall ska doktorn få höra, tänkte han.

”Labbproverna ser halvtaskiga ut. Nio G, du vet vilken påfrestning det är. I ditt skick ska du vara glad om du kvicknar till när vi bromsar gondolen.” Brixlander tog på sig läsglasögonen och granskade med smala ögon datorskärmen. ”Leverenzymerna är förhöjda.”

Jost funderade huttrande på svaret medan ärret lyste rödare än vanligt. Det var på Musköbasens nya sjukhus han vårdats. Skottet hade penetrerat tarmarna och urinledaren. Bakterierna ledde till en bukinfektion och blodförgiftning. Kirurgen skar av en bit tarm och lagade urinledaren. Kunde inte sluta snittet permanent, för det var bara det första av en serie ingrepp, som tillsammans med antibiotika och intensivvård räddade Josts liv. Senare visade kirurgen bilderna på kroppspulsådern, en blödning i kärlväggen syntes som en blåaktig svullnad. Ren tur att den inte sprack, hade doktorn sagt. Planeterna måste stått i rätt positioner, tänkte han och rös.

”Förmodligen hälsokosten”, sa Jost och drog på mungiporna. Han tänkte på whiskyn som gått åt.

Läkaren flinade inte, han förstod. Ena ögonbrynet höjdes.

”Nja, inte med dina värden. Ärligt talat, du dricker och väger för mycket. Ditt flås är som en hyfsat tränad femtioårings.” Läkaren tog av glasögonen och blicken naglade fast Jost. Det kändes som om han röntgades från hjässan till hålfoten. Fältoperatören försökte respektera Brixlander, men i nuläget satt han på alldeles för mycket makt. Rummet kändes kallare än någonsin.

”Felix, sluta med skitsnacket. Du känner mig. Det är inte första gången och du vet att det fixar sig. Visst är jag ur slag, men jag kan inte vänta längre. Tristessen knäcker mig.”

Brixlander skrev på ett papper och Jost tänkte, att hur man än vände sig hade man arslet där bak.

”Du är inte i balans. Att du ens får sätta dig i maskinen har du meriterna att tacka för.”

Det var jobbigt att få raka besked.

”Visst Felix.”

Jag får en chans.

”Tro det eller ej. Du är ingen maskin, utan mänsklig som vi andra. För några månader sen var du döende, men jag vill vara snäll.”

Uttalandet stämde naturligtvis. Men sanningen var att det Jost utsatts för under ungdomen, gått ut på att göra honom till en maskin. Inte bara till elitsoldat, utan en levande krigsmaskin. En orädd, seg, kylig vinnarskalle. Envisheten personifierad.

”Ingen jävla snällhet, tack.”

Med återhållen irritation sa läkaren: ”Byt om, så kör vi igång. Under tiden beställer jag ambulans.” Brixlander skrattade, reste sig och hojtade till sköterskan. I bakgrunden hördes vinandet från en elektrisk motor.

Den cirkulära centrifugkammaren upptog två våningar. Maskinen bestod av en arton meter lång metallarm, som roterade på en axel. I ena änden satt en gondol, med något som liknade en flygplanscockpit. I andra änden fanns en motvikt som balanserade maskineriet. Centrifugen styrdes från ett kontrollrum med ett stort fönster.

Rummet verkade snurra allt snabbare. Centrifugens gråfula cockpit började luta. Jost satt fastspänd och uppkopplad med sladdar i utrymmet. Det var lätt att känna sig som en labbråtta. Varenda kubikcentimeter var packad med utrustning. Mitt framför honom, ovanför öppningen mot rummet, satt en kamera fokuserad på ansiktet och överkroppen. Den jävla insekten hade överlevt och stirrade på honom ur linsen. Han kände adrenalinet rinna till. Det var dags att visa den griniga pillertrillaren.

I kontrollrummet satt sköterskan med Brixlander. Jost var redo. Händerna vilade på låren och blicken var riktad framåt. Pulsen ökade, han anade rörelsen i bröstet. Gick det åt helvete skulle Brixlander inte friskskriva honom på månader. Doktorn skulle anse honom för svag för flygning och fälttjänst. Möjligen skulle Jost få sitta vid ett skrivbord efter någon månad. Han kände en metallisk doft från maskineriet och den svårbestämda lukten av tåliga textilier, remmar och en karakteristisk svag doft av elektronik. Ljudet från motorn stegrades. Luften vibrerade när den tröga luften i hallen vispades runt. Från det dunkla utrymmet följde doktorn hjärtverksamheten och andningen; mannen sköt fram reglaget. Jost var klädd i G-dräkt, som med hjälp av inbyggda blåsor komprimerade underkroppen. Bredvid honom i ögonhöjd satt ett upptejpat PM. På andra sidan försvann tvinnade kablar bakom en metallpanel. Jost använde andningstekniken. Munnen var som fnöske och han ångrade att han tagit det andra glaset kvällen innan. Han var koncentrerad och föreställde sig att han flög. När han utsattes för åtta G var lugnet som bortblåst. Den gråblå väggen smetades ut till en hinna framför ögonen och han kämpade.

Håll huvudet stilla.

Svetten trängde fram, trots att han inte bar hjälm. Synfältet drog ihop sig. Andningstekniken satt i ryggmärgen. Tuppa inte av, tuppa inte av, upprepade han och plockade fram mantrat, bilden av ljusrött syresatt blod, flödande genom halspulsådrorna.

”Känns det okej?” Brixlanders röst skrapade i headsetet.

”För fan, ge full gas. Det är rena lekstugan.” Han pressades nedåt. Kraften fick kotpelaren och musklerna att skicka ut obehagliga signaler. Smärtan var nära. Han fyllde lungorna med luft och knep med rumpan och låren. Om och om igen. Mjölksyran fick musklerna att brinna av smärta. Ljuset flimrade och tankarna försvann i ett töcken. Han kände sig hjälplös, bokstavligen upptryckt mot väggen.

Jag ska klara det.

Munnen var spänd. Även om han så var döende tänkte han inte avbryta. Flera månader till utan flygning kändes som en mardröm. På kontrollrummets skärm fångades hans bleka, förvridna anlete, vars hud låg slickad mot skelettet.

”Nio G, tjugo sekunder till. Njuter du? Jag kanske ska låta dig åka en stund till?”

Jost kunde inte tänka klart. Han började undra var han befann sig. Det perifera seendet försvann gradvis. En röst ur det undermedvetna sa: Tuppa inte av, tuppa inte av. Spänn och andas. Han såg blodet välla upp till hjärnan.

I headsetet dånade Felix: ”Maskinen bromsas.”

Det var knappt att Jost uppfattade orden, han var i sitt mantra. Synfältet vidgade sig. Huvudet vägde fortfarande ett ton och halsmusklerna darrade och skrek. Hjärtat bultade och svetten lackade. Häcken var tillplattad, det kändes som om tarmarna åkt ned och gjort blåsan sällskap i bäckenet. Illamåendet kom i vågor och han kippade efter luft. Det ringde i öronen och kroppen darrade geléaktigt. Dunkandet i bröstet kändes som en stånghammare. Skulle han klara mandomsprovet, ett i raden som Jost anade var längre än han varit medveten om. Och tänkte Brixlander godkänna honom?