Spänningsböcker — mer än bara underhållning

Till dig som läser bloggen för första gången vill jag nämna att jag är akademiker, läkare och specialist i psykiatri. I september debuterar jag med en spänningsroman. Med någorlunda gott samvete kan jag titulera mig författare eftersom jag tidigare även gett ut flygsäkerhetsrelaterad litteratur. Någon stor kulturvetare är jag inte.

Jag sitter i Stockholm och regnet öser plötsligt ned. Det trummar mot takplåtarna, på fönsterblecken och balkongräcket. Smatter och ljud från strilande vatten går att urskilja. Där hördes den första åskknallen och regnet tilltar. Nu formligen piskar dropparna fönstren som dryper av vatten. Och så där, nu small det för andra gången. Det ser ut att bli en riktig skur och jag tänker på den kommande hösten — med viss bäva. Snart är det dags för min egen debut.

Är det ödesbestämt att det kommersiellt gångbara måste ha låg litterär status? Ja kanske, generaliserar man lagom, brukar upplagan stå i inverst förhållande till den litterära ”kredden”, och orsakerna till detta kan någon annan leta efter i kulturlivets förflutna. Men okej, det som slår an hos många har nog ansetts för lättillgängligt, folkligt och har därför per definition inte varit tillräckligt fint.

Ljudboken blir allt viktigare

Storytel köpte nyligen Norstedts förlag och vissa talar redan om ljudboken som arvtagaren till Gutenbergs fysiska bok. Några förutser, som många gånger tidigare, bokens undergång och berättelsernas återgång till den nygamla muntligt traderade formen. Streamingtjänsterna växer och CD-boxarna är på väg att försvinna.

Om jag ska sia så tror jag ljudboksformatet går mot en lysande framtid. Den fysiska boken tror jag ändå kommer försvara sin plats, åtminstone så länge min och den yngre generationen lever. För min egen del är berättelsen viktigare än formatet.

Hur står sig thrillern?

Traditionellt har inte spänningslitteraturen haft någon vidare status. Samhällstillvända deckare har nått ett visst anseende men i den flod av polisromaner som kommit på senare år är det såvitt jag vet få som bidragit till någon debatt.

Jag tror inte genren står inför några dramatiska förändringar men det pågår en evolution. Inte heller att vi på långa vägar nått dithän att marknaden är mättad. En anledning till det är att spänningsboken, thrillern, allt mer kommit att bli den nya romanen.

Spänningslitteraturen utgör cirka hälften av alla böcker som säljs i Sverige. Vad det kan ha för ödesdigra kulturella konsekvenser får andra bekymra sig över. Tveklöst har de senaste decenniets storsäljande kriminalromaner, numera med varumärket Scandinavian Crime, satt Sverige på den litterära kartan och även till stor del förändrat den konservativa bokbranschen.

Idag 2016 finns en infrastruktur tillgänglig för de framgångsrikaste författarna som gör att de snabbt kan lanseras i ett antal länder samtidigt, något som inte var att tänka på för femton år sedan. Med så många nya framgångsrika författare råder en stark konkurrens vilket rimligen i slutändan borde leda till att genren utvecklas och tänjer sina gränser. Och tydligen är det precis vad som sker — innehållsligt sägs kategorin ta för sig av alla andra genrer.

Jag tror inte på någon magisk formel och inte heller att allt kan säljas med mördande reklam. Den så kallade x-faktorn tror jag på ett eller annat sätt är kopplad till författarens kreativitet och talang. Nya sätt att attackera gamla teman, alltså förmågan att hitta intressanta infallsvinklar, parat med en brinnande önskan att förmedla något viktigt gissar jag har med eventuell framgång att göra. Förhoppningsvis har bokläsarna en intuitiv förmåga att känna av om författaren är genuin.

Trender

Jag har ett par hypoteser, den första är att författare som lyckas överskrida sin genres formler oftare attraherar läsare av båda könen och därmed når en större publik, den andra hypotesen är att det just därför också kan bli bra litteratur. Tydligen är det inte bara jag som tänker så, crossover-litteratur sägs kunna attrahera läsare av båda könen och i alla åldrar och begreppet nämns allt oftare.

Genren kommer må väl av att berikas och breddas. För mig känns det stimulerande, jag ser fram mot att kunna bidra till det.

Ser dagens trender ut att leda till mer kvalitativ spänningslitteratur och fler professionella svenska deckar- och thrillerförfattare? Jag tycker det ser så ut. Konkurrensen är mördande, om uttrycket tillåts. För att lyckas tvingas alla lyfta sig i håret. Många av oss som skriver kämpar hårt med högt ställda ambitioner. Särskilt för en outgiven skribent innebär skrivarbetet tvära känslomässiga kast mellan himmel och helvete.

Litteraturens rötter

Om jag får vara djävulens advokat måste å andra sidan påpekas att spänning och äventyr är en viktig del av litteraturens och romanens rötter, en del av dess DNA. Tänk — Odyséen. Och de spänningsböcker som når försäljningsframgångar, brukar nog trots allt få sina litterära kvalitéer uppmärksammade efter förtjänst. Alldeles särskilt sedan en nya generationer recensenter och kulturjournalister intagit redaktioner och tevestudios.

Oftast är thrillern en bruksvara medan den riktiga litteraturen skrivs för evigheten. Livet är kort och konsten lång. Låt oss därför skriva spänningsromaner för evigheten!

Om skrivandet

Varför ska jag skriva, om jag inte har ambitioner och varför ska man ge ut böcker om man inte tror att man har något att förmedla? Det skulle reducera verksamheten till en meningslös hobby. En sak har jag lärt mig och det är betydelsen av underkasta sig planering och begränsningar för att kreativiteten ska komma till sin rätt.

En författare måste ständigt sträva efter att bli bättre. Med ”Och eld föll från himlen”, som kommer den sjätte september på Calidris, lägger jag ribban, sedan återstår ett hårt arbete på att fortsätta utvecklas. Framtiden får utvisa hur väl jag lyckas.

Idag mer än någonsin behövs nya perspektiv på tillvaron. Enligt mig har medborgarna blivit fångade i en trivialiserad, fragmenterad och ursäkta Thomas Mattsson, chefredaktör på Expressen, kontrollerad vardagsverklighet där de avgörande frågeställningarna lyser med sin frånvaro.

För att förstå vår egen civilisation behöver vi lyfta blicken och tänka utanför den normala diskursen. Mer än någonsin behöver vi undersöka och ifrågasätta etablerade sanningar. Gör vi inte det hotas på sikt det demokratiska samhället.

Kan jag ge läsarna massor av underhållning och spänning, samtidigt som jag introducerar i mitt tycke viktiga teman, då är jag framgångsrik i mina egna ögon.

Är det någon som tror att världen eller ens vårt land styrs på det sätt skolan lär ut till sina elever? Paradigmet konserveras och vevas okritiskt i medias nyhetsrapportering som är alldeles för ytlig. Helt klart undviks en mängd tabubelagda ämnen i den offentliga debatten. Jag vill tro att litteratur kan fungera som ögonöppnare utan att för den skull dogmatiskt pracka på läsaren färdiga sanningar. Det räcker gott om den katalyserar nya tankebanor samtidigt som den erbjuder riktigt bra, helst högkaratig underhållning.

Litteraturutredningen tar bland annat upp vikten av att förstå komplexa texter för att kunna delta i det demokratiska samtalet, tillgodogöra sig ny kunskap och ta del av det gemensamma kulturarvet. Det låter utmärkt men vad är vår kultur ett resultat av?

Som alla vet skrivs historien av segrarna och de mäktigaste krafterna påverkar även vårt sätt att uppfatta dagsläget. Vill vi förstå nutiden måste vi fundera på om inte det förflutna fortfarande gömmer avgörande sanningar?

Kunskap är makt och om historien lärt mig något är det att avgörande information alltid undanhållits den vanliga människan.

Varför tror ni det skulle vara annorlunda idag?

Jan