Världsbild, programförklaring ... eller något

Inför andra delen i serien om vår ärrade operatör Jost Härjfeldt, ville jag ha något stämningsskapande lite mystiskt. Möjligen till prologen eller som en mytologisk bakgrund för mig själv. Det var så texten nedan kom till. Spontant. Resultatet var inte nödvändigtvis dåligt men det liknade inte det jag föreställt mig.

Boken kommer heta "Dödsrikets gud". Hoppas jag inte förvirrar - det är fortfarande karaktärerna på Sektionen jag skriver om. Jost, Nellie, Valter, Lukas och sekreteraren fröken Olros med flera. Kontoret ligger kvar på tjugofemte våningen i skrapan intill Klarabergsviadukten vid Centralen i city, och inte på någon av Mars månar. Nej, det blir ingen sf-bok. Även om jag tycker om att ligga i gränslandet.

Det är ingen prolog och jag vet inte ens om texten kommer att skymta till på något sätt i boken, i så fall absolut inte som en del av de konkreta händelserna. Varken A-historien eller B-historien och det är definitivt ingen baksidestext. Det som utspelar sig i boken är mycket jordnära och spännande. Dagens lite "flummiga" text är nog mest att betrakta som en programförklaring och mytologi eller metafysik som svävar över böckerna.

Nej rätt ord är världsbild, det är en sådan den liknar, eller åtminstone delar av en. Utsiktspunkten från vilken verkligheten betraktas. Här kommer den. Om du förtvivlar, skriv och fråga vad i hela friden det här är:

"Historien är lika gammal som universum självt. Den började under den tid som var innan stjärnorna fötts. Utspelade sig överallt,  i alla delar och dimensioner. Från strängarna med hopar av hopar av galaxer med solar och dubbelsolar omgivna av snurrande planeter mitt i den oändliga tomheten och tystnaden. I samma rymder som de svarta hålen, i samma djup som genomkorsades av den starka elektromagnetiska strålningen. Ofattbara avstånd, väldiga volymer, extrema temperaturer och tryck, materiens alla faser skapade världsalltet. Processerna där elementen föddes, blev till stjärnstoff och människor. Skapelsen famnade alla kontinuiteter och diskontinuiteter.

Allt pågick i en dans medan rumtidens väv bar på hemligheterna. Dessa var de mänskliga civilisationerna dömda att utforska gång på gång under hundratusentals och miljoner år men vägen var kantad av faror.

Sökandet följdes av katastrofer där högkulturer kastades ned i avgrunden och fragment av kunskaper bevarades för framtiden i hemliga sällskap. I kretslopp som enligt religionen skulle pågå en evighet. Tills människan förstod att tämja och tappa ur kraften. Tills hon övergav de destruktiva tankarna kring partiklarna och drack det klara vattnet direkt ur källan. Det kunde bli hennes aldrig sinande bröst, det hon aldrig kunnat överge tanken på.

När insikten spreds skulle den kullkasta den ordning som varit hennes och bli början på en ny och bättre era. Öppna för svindlande möjligheter och sopa undan plågorna. Kunskapen skulle rätt använd avsluta slaveriet. Människor skulle slita av sig bojorna, få frid och tänka fritt. Mänskligheten skulle på allvar födas ut i rymden.

Ännu hölls kunskapen i en liten skara - den makthungriga elit som bevarat skärvorna av kunskap i det esoteriska. De var planetens verkliga herrar och styrde den i allt galnare cirklar, stärkte makten och skaffade sig ofantliga förmögenheter genom att skapa krig. Deras strypgrepp blev hårdare alltmedan slaveriet närmade sig vetenskaplig och teknologisk fulländning. Den lilla människan var inte mer än deras boskap på ett sandkorn som rörde sig genom djupen.

Kosmos bodde i människan och hon var dess oskiljaktiga medskapare. De obetydligaste av obetydliga besatt förmågor som gick långt utöver det kända. I förborgade labyrinter utforskade vetenskapsmän alltets innersta gåta. Värnade om och behöll de mäktigaste insikterna.

Strukturen rymden vred, snurrade och rörde fram allt som fanns och bar på livet, en universell självklarhet. Information förflyttades omedelbart från en avlägsen del av kosmos till en annan. All information fanns överallt.

Hettan kom från elden människan lekte med. Och i den bodde Dödsrikets gud."

 

Så, nu undrar ni vart det barkar hän med herr Davilén. Jag får väl bjuda på det. Här öppnar jag upp för läsarna att följa de konstiga processer som pågår inom en person som skriver en spänningsroman om den militära underrättelsetjänsten.

Jag hör av mig om några timmar eller om en vecka. Ha det gott alla!

Jan